Öppet brev: Är politiska signaler viktigare än att rädda liv?

Ett öppet brev till Socialminister Lena Hallengren från BARO Brukaranhörigas Riksorganisation, RFHL Riksförbundet och vi i Brukarföreningen Stockholm.

--------------------------------------------------------------------

Är politiska signaler viktigare än att rädda liv?

Regeringen följer Folkhälsomyndighetens rekommendation när det gäller Covid-19 men lyssnar inte på samma instans när de uppmanar till att utreda Sveriges narkotikalagstiftning. Följer du, Lena Hallengren, bara råden när de faller i linje med din förbestämda inställning? Du som socialminister är inte ens intresserad av vad en utredning leder fram till, och därefter fatta beslut om vilken väg Sverige ska ta. Det visar på att du har ett dåligt förhållande till evidensbaserad forskning och, i sin förlängning, verkligheten i sig. Du har redan tagit ställning och meddelar att regeringen står fast vid den nuvarande linjen om svensk narkotikapolitik. Den politik som resulterat i att Sverige har den näst högsta narkotikadödligheten, efter Estland, enligt EMCDDA 2016.

Det är i alla fall så vi, som utgör en stor del av brukar- och anhörigrepresentanter, uppfattar det. Vi som lever med den verklighet du blundar för varje dag.

Vi har mer droger i samhället nu än någonsin. Den nuvarande lagstiftningen sedan 1988 har inte uppnått det önskade resultatet. Vi ser även hur kriminaliseringen av det egna bruket driver narkotikaanvändare till utanförskap, särskilt de unga. De riskerar social exkludering, i värsta fall hela livet. För att förhindra detta måste vi hitta en modell som passar en så komplex problematik som ett destruktivt bruk av narkotika innebär, en modell som baseras på forskning och evidens. Då menar vi dagens forskning, inte den som Nils Bejerot gjorde för ett halvt århundrade sedan, som förkastats av modern forskning.

För att möta människors behov i dagens samhälle behövs förebyggande arbete och en väl fungerande vårdkedja, socialtjänst och en bättre samverkan mellan dessa instanser. En annan viktig åtgärd är att det sätts in fler skademinimerande insatser som t.ex. fri tillgång till sprutor och bättre tillgång till Naloxon. Vården måste även ta hänsyn till samsjukligheten. Det går inte skicka en person till behandling utan att ha en plan för vad som ska hända när behandlingen är över.

Det är många bitar som saknas i dagens narkotikapolitik och vi ser en stor fara i att fortsätta den politiska väg vi nu följer med moraliska pekpinnar, skam och skuldbeläggning, tvång och straff. Vi vill att en utredning av narkotikapolitiken inte exkluderar möjligheten till avkriminalisering av det egna bruket av narkotika. Vi vill se var resultatet blir och därefter fatta beslut. Det handlar inte om att legalisera droger utan om att den som har ett problematiskt bruk inte per automatik ska betraktas som kriminell och knuffas längre in i utanförskapet.

Det finns ingen anhörig som vill se sitt barn, syskon eller förälder som kriminell för att de har en substans i kroppen. Inte heller vill vi, som har ett problematiskt bruk, behandlas som kriminella. Det hjälper ingen att polisen och myndigheter tar fler drogtester.

Att testas för droger innebär ofta även att man utsätts för en integritetskränkning och tvång, något som bara skapar hat och misstro mot myndigheter. Benägenheten att söka vård blir i det läget lika med noll. Det är då det blir riktigt farligt och liv kan gå till spillo, helt i onödan.

Istället för att satsa pengar på onödiga drogtester, satsa på att ge vård till de som behöver hjälp med sitt bruk av narkotika. Att frivilligt söka hjälp för sin problematik, och att kunna vara ärlig, måste ses som något positivt, inte något skamligt och straffbart. Vård och behandling måste sättas in när personen söker hjälp. Det är då motivationen finns.

Hjälp svensken att komma förbi nuvarande stigma med evidensbaserad forskning och brukaren att komma förbi rädslan att söka hjälp vid ett riskbruk. Det fungerar i andra länder så varför inte testa att införa liknande modeller här. Ett första steg i den här riktningen är att tillsätta den utredning som folkhälsomyndigheten rekommenderar. Att lyssna på experterna och därefter fatta beslut om en politik som räddar liv. Vi hoppas att socialminister, Lena Hallengren, förstår att hon, med regeringen, både har den makten och skyldigheten.

Vi som anhöriga är ständigt rädda för att ett barn, syskon eller förälder kan dö vilken dag som helst i en överdos. Det är en rädsla ingen borde uppleva.

Och vi brukare vill inte dö för er godtycklighet. Men så känns det för oss när ni avfärdar Folkhälsomyndigheten och Markus Heilig, en av världens främsta experter på beroendesjukdomar.

BARO Brukaranhörigas Riksorganisation
Brukarföreningen Stockholm
Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- & narkotikabrukare

Datum: 2020-05-27

Uppdaterad: 2020-05-27